2009-08-03
17:15:56
17:15:56
Rakt ur huvudet
Jag känner för att blogga men får ångest p.g.a. att jag vill skriva om allt för att i nästa stund inte veta vad jag ska skriva om. Så nu ska jag bara skriva lite av vad som kommer upp i mitt huvud just nu:
Jag känner ofta att jag vill blogga, jag börjar skriva ett inlägg men sen ångrar jag mig för det känns inte tillräckligt genomarbetat och "bra". Jag blir så trött på att jag måste få prestationsångest över allt jag gör (och inte gör). Hur blir man av med den? Och så blir jag trött på när folk (som min far igår) säger åt mig i uppmanande ton att "Ta det lugnt! Sluta stressa! Lugna ner dig!" Jaha, det är ju lättare sagt än gjort. Hur gör man då? Det är som att säga till en anorektiker att börja äta.
Nu fick jag det att låta som jag är på dåligt humör och det är jag egentligen inte för stunden. Konstigt nog har jag varit glad de senaste dagarna. Sade det till M igår och han sade att han hade märkt det. Återigen känns det som om jag glömt hur det kändes att vara riktigt glad. Hela dagen idag gick jag runt på jobbet och kände mig gladare än vanligt, trots illamående och trötthet. Längtade tills kl.14 då jag skulle sluta och vips var klockan slagen. När jag kom hem rann dock den mesta glädjen bort och jag fick ångest över allt som måste göras. Ofta är det så för mig, onödigt.
Nu ska jag iaf försöka muntra upp mig själv med en mysig ljudbok (Tillsammans är man mindre ensam) till disken innan träningen. Ikväll blir det antagligen tv-spelskväll, ett jättemysigt öventyrsspel som heter Dreamfall :)
Jag känner ofta att jag vill blogga, jag börjar skriva ett inlägg men sen ångrar jag mig för det känns inte tillräckligt genomarbetat och "bra". Jag blir så trött på att jag måste få prestationsångest över allt jag gör (och inte gör). Hur blir man av med den? Och så blir jag trött på när folk (som min far igår) säger åt mig i uppmanande ton att "Ta det lugnt! Sluta stressa! Lugna ner dig!" Jaha, det är ju lättare sagt än gjort. Hur gör man då? Det är som att säga till en anorektiker att börja äta.
Nu fick jag det att låta som jag är på dåligt humör och det är jag egentligen inte för stunden. Konstigt nog har jag varit glad de senaste dagarna. Sade det till M igår och han sade att han hade märkt det. Återigen känns det som om jag glömt hur det kändes att vara riktigt glad. Hela dagen idag gick jag runt på jobbet och kände mig gladare än vanligt, trots illamående och trötthet. Längtade tills kl.14 då jag skulle sluta och vips var klockan slagen. När jag kom hem rann dock den mesta glädjen bort och jag fick ångest över allt som måste göras. Ofta är det så för mig, onödigt.
Nu ska jag iaf försöka muntra upp mig själv med en mysig ljudbok (Tillsammans är man mindre ensam) till disken innan träningen. Ikväll blir det antagligen tv-spelskväll, ett jättemysigt öventyrsspel som heter Dreamfall :)
Åsa
Nej man blir ju inte lugn av att någon annan säger åt en att vara lugn... Jag är nog lite som du, stirrar upp mig över inget särskilt, det känns som hjärnan skuttar hit och dit. När jag märker att jag gör så brukar jag försöka känna efter om jag spänner mig någonstans, och i så fall försöka slappna av i de delarna. Sen försöker jag tänka låångsamt och göra saker låångsamt. Och en sak i taget. Andas lugnt med magen. Egentligen ska man ju göra så här jämt, men det tar ju tid att lära sig sitta om man är en gammal hund som aldrig riktigt lärt sig :) Försök spara på känslan du har när du mår bra, och försök plocka fram den när du springer på för fort.
