froggen

Imorgon är det tenta och jag har pluggat alldeles för lite. Jag har verkligen försökt, men har haft så fruktansvärt lite energi senaste veckan att det är löjligt... Idag har jag tex druckit 2 kopppar kaffe (brukar annars undvika det), 1 glas berocca, 2 koppar thé, 1 glas apelsinjucie samt sovit middag en halvtimme, tagit en kort promenad men är ändå helt svimfärdig av trötthet. Jag vill bara kunna plugga, så fruktansvärt frustrerande att ha viljan men inte orken! Kan iofs bero på att jag vaknar mitt i natten och har svårt att somna om + att jag förmodligen har järnbrist, men ändå. Önskar att allt bara kunde bli bra nån gång!

Lite positivt för att väga upp allt gnäll: Solen sken idag. Mitt humör blir bättre av kaffe. Jag trivs jättebra att bo hos mormor och jag behövde verkligen ett miljöombyte. Var på världens bästa tjejmiddag i lördags och på fredag ska jag träffa Lenita. Snart är det min första riktigt lediga helg på länge! ♥

Det känns just nu som det börjar gå rejält åt helvete med min såkallade hjärna. Nu har jag riktigt svårt att planera och prioritera. Jag sitter bara och bläddrar och bläddrar i kalender, studiehandledning, schema och böcker och försöker förstå hur mycket det är att läsa och hur jag ska hinna allt och när jag väl börjar läsa kan jag inte koncentrera mig pga hjärtklappningen. Jag fick åka hem från biblioteket idag för att jag fick svårt att andas fastän det var jättemycket kvar att läsa.

HALLÅ? Vad är det som händer? Jag som alltid varit bra på att planera och sett mig som en ordningsmänniska. För 3 år sedan planerade och fixade jag en egen fest med buffé för 60 pers, jag anordnade min brors student och till största delen min egen. Plötsligt har jag ingen reda på någonting och hur jag än försöker blir det bara ännu rörigare. Likaså det här med skrivandet och formulerandet känner jag att jag inte heller längre behärskar.

Jag kan inte ens klara av det här med mathandling längre. Det tar stopp redan vid inköpslistan: vad ska jag skriva på den? För att bestämma vad vi ska köpa måste jag hitta vad/om vi ska äta/laga i veckan och då slutar det med att jag sitter med både dator, kokböcker, recepttidningar och recepturklipp framför mig på köksbordet i en enda röra och vet inte hur jag ska kunna välja. För jag måste dessutom ta hänsyn till att maten ska vara nyttig, varierad, snabblagad, lättlagad, snäll mot magen, snäll mot plånboken etc etc. MAT = ÅNGEST. Det slutar alltid med att jag gråter, M blir irriterad och allt blir så himla fel. Jag ska vara ärlig: vi lagar nästan aldrig middag längre. Det är jättemycket slarv med glömda måltider, en macka hit, en smoothie dit, lite frukt här och där. Inte fan blir man smalare av det heller. Och min viktångest (som jag haft varje dag sen jag var 10 år) blir inte heller bättre och mitt självförtroende är i botten mer än någonsin känns det som.

Dessutom har jag utvecklat nån slags panikångest i samband med bilkörning vilket inte gör någonting bättre.

Jag har börjat oroa mig för en massa saker, hur det ska gå i framtiden, vad och hur jag ska få för jobb och hur jag ska klara det, hur det ska gå för folk som står mig nära etc etc.

Och mitt i allt detta kaos ska vi hinna med en stor flytt med alla dess komplikationer pga badrumsrenoveringen.

Just nu ser jag mest av allt fram emot när den är över. Att få bo med mormor ett tag. Gå på tjejmiddag hos Elise, fika med Lenita, gå på pärlkurs med Maja, träffa Isabel. Såna där solskenssaker som får molnen att skingras lite på min just nu mörka himmel.

Jag fick en ny insikt häromdagen. Jag tappade greppet om verkligheten för en stund, det var annorlunda denna gång, jag kan inte förklara men det var hemskt. Det slutade med att M stod och skakade mig och sade "Du måste sluta stressa! NU! Det får inte gå längre än så här."

Allting måste förändras innan det är för sent för jag kan, orkar och vill inte ha det så här längre. Frågan är bara hur, för har man väl kommit in i den negativa spiralen är det mycket svårare att komma ur. När man har förlorat så mycket energi att man inte ens orkar med allt man måste göra i vardagen, hur ska man då kunna uppbåda den kraft som krävs för att stoppa karusellen och lägga om allt?

Det är en jättefin höstdag ute, solen skiner och jag har haft två hela dagar att läsa på inför examinationen på fredag men inte kunnat åstadkomma någonting. Har återigen hamnat i en svacka och är mest ledsen hela tiden. Undrar varför det alltid blir så här. Antar att det är flera olika händelser som skett under senare tid som utlöst det hela. Utanför lyser trädens färger men jag ser bara gråa nyanser. Det finns ingen energi att hämta någonstans.

Jag hinner ingenting just nu. Ledsen om jag inte hör av mig men det är tyvärr såhär just nu: Har tenta varje vecka. Ny delkurs varje vecka med föreläsningar varje dag och massa massa info att plugga in. Försöker pussla så gott det går för att hinna med det viktigaste.

Idag är min enda lediga dag. Igår var det tenta, sen fest. Har sovit kasst i flera veckor och har inte sovit mkt inatt. Men nu ska vi iväg och shoppa kläder till M (för han ska börja nytt jobb imorrn), sedan veckans mathandling och sen hoppas jag verkligen hinna städa, tvätta, ringa familj, klippa M och laga mat. Om jag hinner.

Bara tre veckor kvar såhär nu. Sen hoppas jag kunna leva under lite mer humana omständigheter igen.


Tills dess: en knasbild från landet i somras. I en värld långt bort från stress.

Faan, jag hatar när det blir såhär. Hur jag än gör blir det fel och vad jag än säger känns det inte rätt. Jag får bara dåligt samvete vad jag än väljer för jag vill inte behöva göra någon besviken eller ledsen. Jag gör bara mig själv besviken och ledsen, får dåligt samvete och säger förlåt till allt och alla hela tiden. Den här ständiga tentapressen i kombination med extrem sömnbrist och föreläsaren from hell som grädde på moset är inte de bästa premisserna för ett stabilt psyke.

Jag orkar inte leva såhär i fem veckor till. Men på något magiskt sätt ska jag klara det ändå! Yes we can.

Trodde jag skulle vara så gott som frisk idag - men icke. En tur ner till tvättstugan (för att sedan vända på klacken då det redan var uppbokat) räckte för att jag skulle bli fullständigt utmattad. Och jag som trodde att jag skulle orka tvätta hela dagen - mattor, kuddar, täcken, lakan etc + göra en massa annat. Så jag lade mig i sängen för att vila, men jag får ingen ro när jag vet att det är en massa som behöver göras. Så nu ska jag försöka frosta av frysen och städa ur kylskåpet etc. istället...  Känns som om jag aldrig kommer bli frisk.

Nu kom jag och tänka på en sak en nära släkting till mig sade en gång när jag var sjuk (och det ligger nog något i det): Alla behöver pyjamasdagar ibland men du skulle behöva många. Vilket i sin tur fick mig att inse att: De enda gångerna jag mått bra de senaste åren har varit när jag varit riktigt sjuk - för det är de enda tillfällena jag verkligen tagit det lugnt.

Vill inte leva, vill inte dö, vill inte vara levande död.

Jag undrar hur det kom sig att det blev som det blev för mig med stressen, pressen, ångesten och allt det där. Jag har tänkt en hel del på det, grubblat fram och tillbaka i hopp om att komma på en förklaring som kan leda till en lösning på alltihop... Men som med det mesta här i livet finns det inga raka svar, förklaringar eller lösningar. Det jag kunnat komma fram till är bl.a. följande:

• Jag har lätt för att sätta upp höga krav på mig själv på samma sätt som jag har lätt att känna ansvar och skuld över saker, trots att det i många fall är fel och onödigt och inte alls har med mig att göra. (Sen finns det en rad olika tänkbara faktorer som kan vara anledning till detta, men det orkar jag inte gå in på nu)
• Jag har redan som liten blivit utsatt för mycket stress och press, båda mina föräldrar var alltid stressade så det är väl fråga om både psykologiskt och socialt arv.
• Jag har lätt för att ta på mig ansvaret för saker och har svårt för att säga nej. Dum-snäll helt enkelt. (men jag har blivit mycket bättre på detta!)
• Jag är perfektionist och när jag väl gör saker ska det vara ordentligt och felfritt. Jag har dessutom extremt svårt för att ha det stökigt hemma (som det alltid var i min barndom) och mår dåligt när det inte är någorlunda ordning.
• Jag låter alltid nytta gå före nöje och jag kan inte riktigt unna mig att göra något roligt förrän jag är nöjd/färdig med ALLT som MÅSTE göras. Detta rimmar väldigt dåligt med ovansteånde punkt. Men jag har verkligen försökt bättra mig här med, jag har kommit en bra bit och jag jobbar på det!
• Jag bor tillsammans med en person som för egen del har motsatta värderingar i de två senaste punkterna. Och som dessutom inte själv mår bra och har stora problem med (ett förstadium till) utmattningsdepression.
• Jag har inget "riktigt" intresse, inget som jag verkligen "brinner för" som jag kan använda för att helt och hållet morverka stressen. Det här är en öm punkt som har skapat mycket ångest hos mig. Jag har försökt med olika saker, men vad det än rör sig om sätter min egna press krokben för mig själv och min prestationsförmåga.

Många tycker säkert att det låter löjligt och jag förväntar mig inte att bli tagen på allvar. Jag är van vid att folk inte förstår. Dessutom har jag inte orkat förklara allt. Men för mig är det verklighet, för mig är det något som påverkar mitt liv negativt. Det har tagit ett tag att inse det men nu vet jag att jag måste ha en förändring. Och oavsett vad kändes det som en befrielse att få skriva ner några av mina tankar i ämnet.

Jag känner för att blogga men får ångest p.g.a. att jag vill skriva om allt för att i nästa stund inte veta vad jag ska skriva om. Så nu ska jag bara skriva lite av vad som kommer upp i mitt huvud just nu:

Jag känner ofta att jag vill blogga, jag börjar skriva ett inlägg men sen ångrar jag mig för det känns inte tillräckligt genomarbetat och "bra". Jag blir så trött på att jag måste få prestationsångest över allt jag gör (och inte gör). Hur blir man av med den? Och så blir jag trött på när folk (som min far igår) säger åt mig i uppmanande ton att "Ta det lugnt! Sluta stressa! Lugna ner dig!" Jaha, det är ju lättare sagt än gjort. Hur gör man då? Det är som att säga till en anorektiker att börja äta.

Nu fick jag det att låta som jag är på dåligt humör och det är jag egentligen inte för stunden. Konstigt nog har jag varit glad de senaste dagarna. Sade det till M igår och han sade att han hade märkt det. Återigen känns det som om jag glömt hur det kändes att vara riktigt glad. Hela dagen idag gick jag runt på jobbet och kände mig gladare än vanligt, trots illamående och trötthet. Längtade tills kl.14 då jag skulle sluta och vips var klockan slagen. När jag kom hem rann dock den mesta glädjen bort och jag fick ångest över allt som måste göras. Ofta är det så för mig, onödigt.

Nu ska jag iaf försöka muntra upp mig själv med en mysig ljudbok (Tillsammans är man mindre ensam) till disken innan träningen. Ikväll blir det antagligen tv-spelskväll, ett jättemysigt öventyrsspel som heter Dreamfall :)