froggen

Är jättetrött idag, vi satt uppe inatt och pratade fram till halv fyra-tiden, det fanns så mycket att säga... Jag känner att jag/vi har fastnat i ett ekorrhjul som snurrar åt fel håll, allt blir bakvänt och istället för att saker ska bli bättre blir det snarare tvärtom. Jag har svårt att urskilja vad som beror på mig, vad som är vi tillsammans eller var för sig. Om vi hade mått bättre på varsitt håll eller om vi faktiskt hjälper varandra. Det är så svårt det där.

Och jag börjar bli rädd för mig själv, för jag har totalt stressat bort mitt minne. Jag går och tänker tillbaka på mitt "sabbatsår" 07/08, att jag mådde så mycket bättre då, att jag hade mer tid och allt kändes bra. Men M säger att jag sagt att jag inte alls gjorde det, att jag kände mig mer stressad då eftersom det var så mycket på en gång (körtkortet, högskoleprovet och alla andra projekt som inte hunnits med innan) än när jag pluggade. Detta har jag inget minne av alls...

Det finns för mycket att skriva som vanligt. Det har varit en sjukt kompakt vecka: praktik 8-16.30 varje dag, därefter någon annan aktivitet (olika varje dag men bl.a. träning, pysselkväll långtbortiskogen, läkarbesök) som gjort att jag kommit hem vid 21. Min farmor har blivit sjuk så det har blivit åkande till och från Borås och en massa telefonsamtal och oro. Och jag har sovit för lite och jobbat för mycket och städat för lite och gråtit för mycket.

Och jag har fått bekräftat att det ÄR fel på min rygg. Misstänkt skolios :S Så nu måste ta tag i det också.

Nu ska jag snart iväg till stan, ska träffa underbara Sara och Emelie (fika och bio), måste bara storstäda hela lägenheten och mig själv först.

Just nu pratar jag med min bror på msn. Han är för söt han (han skriver inte lika smart som han pratar men det är just det som är charmen):

B. Forever trust in who you are säger (12:37):
jag önskar mig en liten till stor hörlurssakconvertersakimojs
alltså längst ut på mina hörlurar sitter en liten grön kontakt
som man stoppar i datorns lilla ut-tag
jag vill ha en som gör att jag kan stoppa in den i det stora uttaget i tex en orgel


Och det var inte alls det här jag tänkt skriva nu men strunt samma. Det här är påminde mer om ett gammalt dagboksinlägg på helgon från 2004.

Det finns så många otroligt kreativa och energiska människor här i (blogg)världen och dessa beundrar jag enormt! Ett exempel är personen som driver bloggen Signes vind - och hon har dessutom flera andra bloggar. Blev tipsad om henne från en arbetskamrat och misstänker att det är hon som gjort några av mina handgjorda smycken - måste kolla upp detta! Titta in och låt dig inspireras!

Idag har jag haft en ensam fredagkväll, inte ofta det händer här hemma! Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv när jag är ensam eftersom jag är så ovan vid det, känns som man måste utnyttja tiden till max men det slutar mest med att jag flänger runt som en galning mellan tusen olika projekt. Ikväll blev det dock en ganska lugnt och ledsam kväll med alldeles för lite plugg (suck!), Idol, ommöblering, pajbakning, diskning och (som vanligt) tusen tankar. (Sådana som alltid dyker upp när man är trött efter en extrem pluggvecka då ingen tid funnits för annat).

Ibland händer det saker som får en att stanna upp och tänka till. Sånt som framkallar rädsla, sorg och ångestkänslor. Jag är så rädd att det ska hända mina närmaste något, för om det gör det vet jag inte hur jag ska hantera sorgen och framförallt inte skulden. För jag kommer känna skuld, det gör jag hela tiden. För att jag inte räcker till, att jag inte kan vara hos alla så ofta och så mycket som jag önskar. Jag vet att de behöver mig men jag vet inte hur jag ska få ihop det där tidspusslet...

Förra veckan fick jag veta att min farmor av en anledning hamnat på sjukhus och jag kände jättestor skuld i att jag fick veta det först några dagar senare, att jag inte ringt tidigare den veckan (och kanske inte veckan innan heller?). När jag berättade om det för en klasskamrat sade hon "Vilka orimliga krav du har på dig själv. Du kunde ju inte veta att det hänt något." Kanske ligger det något i det hon säger, samtidigt känner jag som jag gör, alltid.


Livet är skört och man vill så gärna ta vara på den tid man har tillsammans, när som helst kan det vara över.


Lite bilder från när vi tände ljus för farfar i minneslunden förra helgen ♥

Nu kom jag och tänka på en gammal dikt jag skrev när jag var 14, 15 (tiden omkring då farfar gick bort), en enkel och kanske typisk tonårsdikt men den har ändå en poäng:

Jag vet att du lever

De säger att du är död,
att du inte finns mer,
att du aldrig kommer tillbaka.

Men jag vet att du lever.
För jag kan se dig andas,
höra dig tala,
känna din närvaro.

Du lever och finns kvar
i mig,
i mina tankar,
i mina drömmar.


(Nu ska jag försöka få lite sömn till imorgon, måste upp tidigt och hinna plugga innan jag ska åka iväg och hämta bror för att sedan kunna bege oss mot farmor och pappa ♥)