froggen

Idag har jag haft en ensam fredagkväll, inte ofta det händer här hemma! Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv när jag är ensam eftersom jag är så ovan vid det, känns som man måste utnyttja tiden till max men det slutar mest med att jag flänger runt som en galning mellan tusen olika projekt. Ikväll blev det dock en ganska lugnt och ledsam kväll med alldeles för lite plugg (suck!), Idol, ommöblering, pajbakning, diskning och (som vanligt) tusen tankar. (Sådana som alltid dyker upp när man är trött efter en extrem pluggvecka då ingen tid funnits för annat).

Ibland händer det saker som får en att stanna upp och tänka till. Sånt som framkallar rädsla, sorg och ångestkänslor. Jag är så rädd att det ska hända mina närmaste något, för om det gör det vet jag inte hur jag ska hantera sorgen och framförallt inte skulden. För jag kommer känna skuld, det gör jag hela tiden. För att jag inte räcker till, att jag inte kan vara hos alla så ofta och så mycket som jag önskar. Jag vet att de behöver mig men jag vet inte hur jag ska få ihop det där tidspusslet...

Förra veckan fick jag veta att min farmor av en anledning hamnat på sjukhus och jag kände jättestor skuld i att jag fick veta det först några dagar senare, att jag inte ringt tidigare den veckan (och kanske inte veckan innan heller?). När jag berättade om det för en klasskamrat sade hon "Vilka orimliga krav du har på dig själv. Du kunde ju inte veta att det hänt något." Kanske ligger det något i det hon säger, samtidigt känner jag som jag gör, alltid.


Livet är skört och man vill så gärna ta vara på den tid man har tillsammans, när som helst kan det vara över.


Lite bilder från när vi tände ljus för farfar i minneslunden förra helgen ♥

Nu kom jag och tänka på en gammal dikt jag skrev när jag var 14, 15 (tiden omkring då farfar gick bort), en enkel och kanske typisk tonårsdikt men den har ändå en poäng:

Jag vet att du lever

De säger att du är död,
att du inte finns mer,
att du aldrig kommer tillbaka.

Men jag vet att du lever.
För jag kan se dig andas,
höra dig tala,
känna din närvaro.

Du lever och finns kvar
i mig,
i mina tankar,
i mina drömmar.


(Nu ska jag försöka få lite sömn till imorgon, måste upp tidigt och hinna plugga innan jag ska åka iväg och hämta bror för att sedan kunna bege oss mot farmor och pappa ♥)