12:38:48
Fast i ekorrhjulet
Och jag börjar bli rädd för mig själv, för jag har totalt stressat bort mitt minne. Jag går och tänker tillbaka på mitt "sabbatsår" 07/08, att jag mådde så mycket bättre då, att jag hade mer tid och allt kändes bra. Men M säger att jag sagt att jag inte alls gjorde det, att jag kände mig mer stressad då eftersom det var så mycket på en gång (körtkortet, högskoleprovet och alla andra projekt som inte hunnits med innan) än när jag pluggade. Detta har jag inget minne av alls...
Tord
Är en konst att ta en sak i taget. Att inte bygga murar. Att kapa bort några måsten. Att sänka sina krav, både på sig själv och på andra.
En konst att både ha fasta rutiner och samtidigt kunna vara flexibel och kunna göra lite oplanerat.
Tror lite Mañana-stuk inte vore fel. Allt måste inte göras idag.
Mitt i alla måsten så behöver man leva lite oxå, för livet är kort, alltför kort för att bara slösas bort på en massa onödiga krav.
Krav som man i efterhand inser att de var onödiga och onödigt höga.
När man en gång sitter där på hemmet - vad är det då man kommer ihåg?
Tror inte det är alla måsten man kommer ihåg utan de saker som var roliga, intressanta och på annat sätt givande.
Carpe Diem
Kram / Tord
Maja
Jag tror att det till viss del handlar om att tilllåta sig själv att vara lycklig, eller "leva" om man så vill. Så är det för mig i alla fall. Det har på något sätt blivit som en inrotad och omedveten vana för mig att se "ner" på mig själv.
Som jag ser det(ta inte illa upp, menar inte att taskig)vågar du inte släppa taget om dina vanor, du är liksom rädd förlora kontrollen. Kanske är det just det du skulle behöva göra, släppa kontrollen och strömma med livet ett tag. Se vart det för dig, istället för att du för det.
Kramar
Froggen svarar
Tack så mycket för så fina kommentarer! Ligger mycket sanning i det ni säger och jag behövde höra det!
Maja: nej, jag tar inte illa upp, tycker det var vädligt sant och bra skrivet. Jag borde verkligen försöka jobba med det där. Kram
Åsa
Japp jag är din prenumerant!
Åsa
Ja, det är en jättebra bok. Den räddade mig för 9,5 år sen när jag åkte buss hem från Schweiz med nästan konstant panikångest. Jag läste den då och höll min mamma i handen. Fast jag ska ha en bok som handlar om att skriva och berätta för barn och vuxna. Alltså en lärobok typ.
Åsa
Det är en skrivarkurs som heter "Att skriva och berätta för barn". Och det är det den handlar om. Det är på distans och 25 %.
Elise
Jag minns våren 09 som en nykär, mysig och händelserik period.
Jag nämnde detta för Andreas. Han sa:
"-Vaa??? men du hade ju en vårdepression och vi hade ingenstans att bo och jag blev uppsagd och du låg och grät på kvällarna och vi var sjuka och hade dubbla hyror och ont om pengar??!
Och jag minns bara att det var lite stressigt ibland... hmm.
Jag läste någonstans att när folk som mår dåligt får beskriva sin lyckokurva så är det alltid värst just nu! Typ om du drar ett streck på ett papper från vänster till höger. Strecket ska börja för ett-två år sedan, har NUET i mitten och framtiden längst till höger. De flesta människor som är lite nere ritar strecket som ett V, alltså att det är värst precis just nu, oavsett när man ritar kurvan. Kan vara värt att fundera på varför det ser ut så? Hjärnan verkar ha en tendens att bara minnas det som var bra...
För övrigt håller jag med tidigare kommentarer. Våga släppa taget!
Vad händer om diskbänken inte är avtorkad?? Om du skippar träningen en gång? Vad händer om kuddarna inte tvättas eller om gardinerna inte byts?? Förmodligen ingenting.
Själv tänker jag inte julstäda i år, jag orkar inte det just nu fast det är jättedammigt under soffan. Storstäda kan jag göra i januari, då har jag ändå inget för mig. Nu i december ska jag bara njuta!! Jag hoppas att du kan göra detsamma :) kram
