froggen

Ikväll har det gått 10 år sedan den fruktansvärda branden på Backaplan där 63 ungdomar dog och ännu fler skadades, fysiskt men inte minst själsligt. Jag kan inte fatta att det har gått så lång tid nu, jag kommer fortfarande ihåg det så väl. Sorgen känns fortfarande lika tung. Jag skulle fylla 12 år det året, jag var så liten och ovetande om omvärlden men den händelsen kom att beröra mig väldigt starkt. Jag minns morgonen när jag väcktes av att mamma sprang in i mitt rum, förtvivlad och upprörd: Frida, du måste vakna, det har hänt nåt fruktansvärt inatt!

Jag vet att mamma ringde till dem vi kände som kunde ha varit där, jag minns hur rädd jag var att det skulle vara någon av dem. Som tur var hade ingen av mina kusiner varit där, men en tjej vi kände hade varit med och klarat sig med livet i behåll men med många förlorade vänner.

Jag var med min bästa kompis den dagen, vi gick in på textteve och läste namnen och åldrarna på alla identifierade offren då vi upptäckte att den yngsta som omkommit var jämnårig med oss, född 1986 och endast 12 år. Jag tror att jag engagerade mig så djupt känslomässigt i denna händelse just för att det var så nära på alla plan, alla kände nån som kände nån, det var folk i ens egen ålder och den stora sorgen var så påtaglig. Det var som om hela staden sörjde.
 

Min farmor bodde på Hisingen så jag hade varit på platsen där olyckan skedde många gånger. När vi sedan var i närheten bad jag pappa att få åka dit och tända ett ljus och lämna en dikt, vilket jag gjorde. Även om jag inte själv var direkt anhörig till någon drabbad så kände jag så starkt med dem. Känslan av se denna oändligt långa rad med ljus och blommor, brev och fotografier och byggnaden med det svartnade teglet går inte att förklara.


Jag känner mig fortfarande lika påverkad av denna händelse, jag tänker på den varje gång jag är på Hisingen och varje år vid den här tiden. Känslan av orättvisa är alltid lika stark. Ikväll sänder jag många tankar till alla de drabbade, de som förlorade vänner eller familjemedlemmar och de som överlevde och varje dag måste kämpa för att orka fortsätta.